The Step Not Taken

Jag är så fruktansvärt trött men kan inte sova. Den här tröttheten handlar inte om sömn.

Jag behöver något att ta fatt i på vägen ner. Något jag kan sluta fingrarna om som kan hålla min ofantliga tyngd. Bara någonting. Vad som helst.

Något jag kan. Något jag är bra på. Något jag gör rätt. Något jag kan vara stolt över. Något positivt som är jag, som kommer från mig.

Och säg inte barnen för de är det de är trots mig och inte tack vare.

Jag behöver kunna räta på ryggen. Inte kura undan och gömma mig mer. Jag är för stor för att gömma mig. För gammal.

Om jag inte blir något nu, när? Om jag inte blir någon, någonsin? Vad var det då för mening med allt det här?

Det sorgligaste är att jag återigen tänker på klippan i Kalithea. Havet nedanför. Hur vackert det var. Dofterna. Värmen.

Det var en bra dag att dö på. Och jag gjorde inte det.

Tänk om det aldrig kommer någon anledning att tro att jag valde rätt.

Tänk om jag valde fel. Och att allt som händer mig syftar till att tydliggöra det.

Det är sorg.

Därför bär jag svart.

Och för att det sägs vara slankande, förstås.