Ettusenfemtioett

Ett tusen och femtio dagar.

En evighet och ett ögonblick, på en och samma gång.

En era. Just de här ettusenfemtio dagarna i alla fall. De representerar Tiden Efter Fridhem. De ettusenfemtio dagarna som jag trodde att jag skulle skriva en bok. Eller tre.

Det tror jag inte längre.

Jag tror inte ens längre att jag kommer att fortsätta med den här bloggen.

Så illa är det.

I ettusenfemtio dagar har jag skrivit här, ett inlägg om dagen. Inte alltid i realtid, men alltid med det som ambition att varje inlägg ska spegla en dag i mitt liv.

En dag i mitt liv E.F. (efter Fridhem).

Men nu känns det som att det är dags att lägga ner. Det handlar inte om skrivandet längre.

Inget handlar om det. Inte bloggen. Inte livet.

Nada, som tysken säger.

I dag är det den etttusenfemtioförsta dagen i mitt liv efter Fridhem. Och det blir den sista i det livet. Jag ska inte längre mäta min tid utifrån den punkt som kallas Svalöv.

Jag ska nog finna något annat att fästa blicken på men jag hoppas detta något ligger framför mig och inte, liksom skrivandet, blir mindre och mindre i backspegeln.

Ettusenfemtioen dagar. Det är ganska många dagar.

Och ändå, inte i närheten av tillräckligt många.


Hej då, bloggen.

Och nej, vi ses inte i morrn.

Har någon växel?

För första gången på två veckor bloggar jag i realtid.

För mänskligheten i stort spelar det kanske ingen roll, men för mig är det en ganska big deal.

Det här är ordningen jag strävar efter. Och nästan alla dagar misslyckas med att uppnå.

Ständigt dessa misslyckanden. Ständigt jag.

Jag är trött i kropp och själ, och arg, jättearg, på ingen särskild, för inget särskilt.

Det är dags för något nytt nu. Det känns som augusti. Terminsstart. Inledning.

Kick-jävla-off!

Inte ens i mina drömmar lyckas jag längre. Inte ens i mina fantasier är jag en framgång.

Jag behöver sova. Jag behöver bättre drömmar.

Jag behöver något att fästa blicken på.

Någon att vilja vara som åtminstone litegrann liknar mig.

Det här är för svårt. Det här leder ingenstans.

Vart jag ser; sidospår.

Kanske inte

Och så är jag till sist tillbaka i min Lilla låda i Arlöv. Ingen har saknat mig här. Men ändå. Det är skönt, på något sätt.

Den summande tystnaden i Lådan, i fjärran stimmet av en dagisgrupp, knattret från datorn i Lådan bredvid.

Ni hör, jag har saknat det.

Jag gör ett sista försök (för tredje gången) att skaka liv i Nätskrivarna. Kanske, kanske kan någon av dem ta mig i kragen och tvinga mig att fortsätta med någon av mina texter.

Kanske inte.

Och om ingen gör det blir väl Konrad kvar där i 1500-talets Italien. Stackars barn. Så jag har ställt till det.

Igen.

Humöret, liksom vädret, ser vackert ut men det blåser någon djävulskt ifrån norr. Det finns en risk att man blir liggande med istappar i skägget någonstans längs Lundavägen.

Kanske hittar någon mig till våren.

Och det är min personliga förbannelse

Jag smiter iväg på sjukgymnastik och sedan kan jag inte förmå mig att gå hem. Jag hojar ner till stan istället och medan jag irrar omkring där får jag ett nöd-sms från Blodcentralen.

Äntligen, någon som behöver mig.

Sedan hojar jag omkring i timmar i väntan på att någon ska ha tid att gå dit med mig (äldste sonen) och att någon ska ha tid att komma och hämta mig med bil efteråt (maken och Lillen).

Det är nog tionde gången jag är på Myrorna/Emmaus utan att hitta något och jag känner hur fynd-tarmen vrider sig i smärtor.

Kan bli tarmvred om inget dyker upp inom kort!

Den här veckan har jag för en gångs skull lite stålar, trots att det är veckan innan barnbidrag, men jag kan inte hitta något jag vill ha. Det är frågan om vilket som är jobbigast; att hitta något man vill ha och inte ha några pengar, eller att ha pengar och inte hitta något man vill ha.

Aldrig, aldrig, nästan aldrig är det så att jag hittar något riktigt bra fynd när jag har tillräckligt med pengar att dra fördel av det, dock.

Tacka vet jag TV

Hela familjen går på 18-månaderskontroll, men ingen får någon spruta på grund av den galet höga febern som Lillen precis hunnit lägga bakom sig.

Han verkar må bra, men som jag misstänkt får han inte tillräckligt med mat, stackaren. Det får vi (läs: maken) göra något åt.

Själv längtar jag våldsamt tillbaka till min Lilla låda efter över en vecka i familjens så kallade sköte. Hemma är jag bara i vägen.

Och som vanligt är det mitt fel att han inte äter ordentligt. Förbannade tuttar!

Jag vet inte vad jag ska göra i min Lilla låda, nu när skrivandet är ett avslutat kapitel (ha!). Men jag kan inte gå här hemma längre.

Tids nog är det slut på det roliga (eller vad man nu ska kalla det här limbot).

Butiks-dagdrömmeriet får sig ett abrubt slut när maken lurar mig att göra en budget och jag ser att jag kommer gå back en kvarts mille om året, i bästa fall.

Verkligheten är en sådan buzz-kill!

ZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzz-brist

Inspirerad av mitt förrådsröj ger sig maken på köket och tömmer alla skåp.

Så långt har vi tydligen kommit i vår relation nu, att vi kan börja slänga varandras skräp. En milstolpe, indeed.

Problemet är att Lillen är sjuk och inte har sovit och följdaktligen har inte heller hans mor sovit och det blir sjukt jobbigt med ett gnälligt barn och en lika gnällig mor och en frånvarande (i köket, alltså) far. Alltså blir inte jag lika glad över hans insats i köket som han blev över min insats i förrädet härom dagen.

Obalans i äktenskapet, igen.

Vi försöker rädda dagen med säsongens första glass vid Långa bryggan. Den är god och solen värmer nästan lagom mycket. Men den når inte riktigt ända fram, glasstackaren.

Det är inte glassens fel dock. Inget är kul när man bara vill sova.

Ifall någon undrade

Det är tråkigt med våren när man bor i fågelholk, det är ett sådant projekt när man ska gå ut att det nästan aldrig blir av.

Markkontakt fattas mig, innerligt. En farstutrapp att kunna gå ut och sätta sig på i morgonrocken och huttra lite lagom, en trädgård att släppa ut en hund i eller ett barn kanske, rent av.

Och jag fick ju inte den där omedelbara, oproportionerliga, monetära belöningen jag bad om igår så det är inte ens lönt att gå in på Hemnet och kolla efter någon farstutrapp med tillbehör.

Istället kollar jag vad en Hummer kostar, för det är det senaste på min önskelista.

Om jag skulle vinna en miljon på Lotto öppnar jag en egen butik. Det har jag ju redan bestämt.

Men om jag vinner 92 miljoner ska jag köpa mig en Hummer och bara glida omkring bakom tonade rutor och spela gangstarap galet högt.

På det humöret är jag idag.