Mitt så kallade jag

Lillen har fått dagisplats och mer än så behövs inte för att mardrömmarna ska börja. Det är ännu fyra månader till han ska börja men det spelar ingen roll för mitt neurotiska psyke. Innan jag ens riktigt hunnit somna är han försvunnen och jag springer runt i parken och letar efter honom, kollar alla lekplatser, spanar ner i dammen.

Separationsångest, ja, det vet jag väl, klassiskt och helt enligt skolboken, men ack vad mitt hjärta knakar i fogarna när jag drömmer så här.

Det är inte bara bäckenfogarna som är sköra.

I övrigt är det en konstig stämning just nu, med detta väntande på just ingenting. Vad som helst. Något.

Inga tider har jag att passa, inga deadlines, inga mål. Några böcker ska jag inte skriva, inga affärer ska jag shoppa mystiskt i, inga födelsedagsbarn ska jag köpa presenter till.

Bara blogga ska jag, en gång om dagen, men jag vet inte om det här är den rätta platsen för det nu när jag inte skriver längre. Det var ju det som den här bloggen skulle handla om. Mitt så kallade skrivande.

Det är mycket sådant nu. I min blogg och i mitt huvud.

Som att jag inte är på riktigt, eller som att jag inte är riktigt riktig på något sätt.

Det kallas väl att underminera sig själv, och det om något är jag rätt så bra på. Ännu en talang som inte funkar så bra på ett CV.

Jag borde göra något, skapa något, bygga något, lära mig något nytt. Men det gör jag inte. Det vore ju konstruktivt och så kan det inte få vara.

Sådan är ju inte jag.