Som den ju alltid gör

Jag har fått övningar av sjukgymnaster som ska laga mig på något vis. Olika övningar från olika sjukgymnaster och jag misstänker att det är som med alkohol, inte så lyckat att blanda.

I alla fall känns det som att de ämnar sig för olika krämpor och lite motarbetar varandra. Damn.

Det gör i alla fall ont på helt nya sätt nu. Framsteg eller inte, kan jag inte avgöra. Jag är inte man nog att avgöra det, som jag brukar säga för att reta feministerna i min omgivning.

Fniss.

På det stora hela är jag på tramsigt humör, trots mina ryggsmärtor. Vid middagen lanserar jag teorin att det är kycklingarna som ligger bakom den senaste tidens glasbitssabotage. Jag menar, dels har jag ju sett Flykten från hönsgården. Och dels, ja... jag vet inte.

Men jag kan tänka mig antingen att det är fråga om någon slags kamikazekycklingar som trycker in glasbitar i sina kroppar och offrar sig för att på sikt folk ska sluta äta kyckling och deras (kamikazekycklingarnas, alltså) barnbarn ska få leva sina liv i frihet.

Eller så är det fråga om något slags självskadebeteende som blivit modernt bland tonårskycklingarna.

Skratta ni. Historien kommer att ge mig rätt!