Har någon växel?

För första gången på två veckor bloggar jag i realtid.

För mänskligheten i stort spelar det kanske ingen roll, men för mig är det en ganska big deal.

Det här är ordningen jag strävar efter. Och nästan alla dagar misslyckas med att uppnå.

Ständigt dessa misslyckanden. Ständigt jag.

Jag är trött i kropp och själ, och arg, jättearg, på ingen särskild, för inget särskilt.

Det är dags för något nytt nu. Det känns som augusti. Terminsstart. Inledning.

Kick-jävla-off!

Inte ens i mina drömmar lyckas jag längre. Inte ens i mina fantasier är jag en framgång.

Jag behöver sova. Jag behöver bättre drömmar.

Jag behöver något att fästa blicken på.

Någon att vilja vara som åtminstone litegrann liknar mig.

Det här är för svårt. Det här leder ingenstans.

Vart jag ser; sidospår.