Ett tusen och femtio dagar.
En evighet och ett ögonblick, på en och samma gång.
En era. Just de här ettusenfemtio dagarna i alla fall. De representerar Tiden Efter Fridhem. De ettusenfemtio dagarna som jag trodde att jag skulle skriva en bok. Eller tre.
Det tror jag inte längre.
Jag tror inte ens längre att jag kommer att fortsätta med den här bloggen.
Så illa är det.
I ettusenfemtio dagar har jag skrivit här, ett inlägg om dagen. Inte alltid i realtid, men alltid med det som ambition att varje inlägg ska spegla en dag i mitt liv.
En dag i mitt liv E.F. (efter Fridhem).
Men nu känns det som att det är dags att lägga ner. Det handlar inte om skrivandet längre.
Inget handlar om det. Inte bloggen. Inte livet.
Nada, som tysken säger.
I dag är det den etttusenfemtioförsta dagen i mitt liv efter Fridhem. Och det blir den sista i det livet. Jag ska inte längre mäta min tid utifrån den punkt som kallas Svalöv.
Jag ska nog finna något annat att fästa blicken på men jag hoppas detta något ligger framför mig och inte, liksom skrivandet, blir mindre och mindre i backspegeln.
Ettusenfemtioen dagar. Det är ganska många dagar.
Och ändå, inte i närheten av tillräckligt många.
Hej då, bloggen.
Och nej, vi ses inte i morrn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej Sandra! Jag ville bara säga att jag då och då tänker på din bok och jag känner starkt för den. Den satte igång funderingar och av de böcker jag läste på kapitel 1 så är det din som har stannat kvar hos mig. Nu har du ju tagit bort din bok från Kapitel 1 så jag kunde inte skriva någon kommentar där men då googlade jag fram dig här istället. Jag hopppas att du fortsätter att skriva och att du får "Gå hela vägen hem" utgiven.
Allt gott!
Maria Sanders King
Skicka en kommentar