Men borde inte en personlighetsstörning förutsätta någon slags personlighet i grunden!?

Det var ju inte så farligt.

Det som gjorde mest ont var att hon, som jag har träffat sammanlagt kanske tre timmar, kunde sätta fingret precis mitt på problemet med en sådan precision, medan Susanna som jag gick hos i flera år aldrig kom i närheten.

Tänk om jag hade hamnat hos den här läkaren från första början. Så kan man inte tänka. (Men tänk, ändå!)

Jag ser hur all denna tid kommer att ta slut snart, hur Af kommer att gå igång nu när de får sina papper, och hur jag blir satt i någon slags åtgärd.

Ingen mer Liten låda. Ingen mer Egen tid.

Konrad får klara sig bäst han kan, i 1500-talets Italien. Jag mäktar inte få hem honom igen.

Jag borde kanske vara ledsen, eller något, men jag mår konstigt bra. Precis som alla dessa bokstavsbarnsföräldrar kan jag känna lättnaden av att ha fått en Diagnos.

Jag vill trycka upp den på en t-shirt eller brodera den på en keps.

Skrika från taken eller kanske bara viska lite försynt: Det är inte mitt fel. Det är medfött. Det går inte att medicinera bort.

Det är sådan här jag är.

Take it or leave it.