Och i mitt hölster: en brun gammal banan

Så blev det då till sist, i årets elfte timme, något som liknade en arbetsdag. Inte mycket till sådan, trasiga magar och punkterade cyklar krävde sitt, men till sist satt jag ändå där på biblioteket och knattrade på min gamla skruttiga bärbara (350:- på Emmaus!).

Tre och en halv timme räknas väl inte som ett dagsverke någonstans men det var länge sedan jag fick sitta och skriva så länge ostört och utan att sväva iväg i något internet. Tack och lov att jag inte har något trådlöst nätverkskort.

Inte kunde jag heller förmå mig att börja skriva på Berit-boken, utan jag ägnade mig dels åt skolarbete, dels åt något som kanske kan ge en inkomst på sikt.

Därmed inte sagt att jag inte tror att Berit kan göra det, om jag bara gör ett bra jobb med att berätta hennes historia. Men det känns lite mer avlägset.

Rätt rejält avlägset.

Ett par veckor till kan jag gömma mig bakom skolans deadlines, bakom hemtentor och inlämningsuppgifter.

Sedan är det bara jag och verkligheten kvar.

Jag kan se det framför mig, hur vi står i varsin ände av huvudgatan med händerna i närheten av men utan att röra vid våra hölster.

Ingen rör sig, ingen säger ett ord. Ett taggigt busk-nystan (ja men, vad heter det på svenska då?) rullar förbi.

Tolvslaget närmar sig.