Denna sorg som en tyngd i mitt bröst

Ju mindre tid kvar, desto mer oro.

Konstigt hur det hänger ihop det där. Man skulle kunna tro att det fanns något slags samband.

Kanske.

Nu när jag kan räkna mina kvarvarande dagar hemma med Lillen på ena handens fingrar blir jag hela tiden alldeles lipig och sentimental.

Nu ska han vara med pappa några månader, och sedan dagis, skola, och sedan sticker han väl till Australien, han också.

Det vet man ju hur det brukar gå.

Försöker vara lite tacksam för att det blir en gradvis överlämning här när maken går hem redan innan jul så vi kan vara hemma tillsammans över helgerna. Det är bra för Lillen. Bra för pappa. Och faktiskt bra för mig.

Även om det just nu bara känns sorgligt.