Det här med timlön är ju kanske bra i teorin, men systemet tar ju ingen som helst hänsyn till det faktum att en timme inte alls nödvändigtvis motsvaras av en timme.
Till exempel får jag precis lika mycket betalt för gårdagens outhärdliga, tår- och ångestfyllda 8 timmar som för onsdagens trevliga, skrattfyllda (utom den sista kvarten) 8.
I teorin lika mycket tid, lika mycket arbete. I praktiken; heaven and hell.
Jag hatar konflikter, är inget bra på konflikter, klarar inte alls av när folk är besvikna, sura, irriterade på mig.
Jag klarar inte av att arbeta på den här arbetsplatsen längre. Jag gör inget bra jobb, de tycker inte att jag gör ett bra jobb, det är uppenbart för alla att jag inte har vad som krävs. Men jag har inte något alternativ. Det finns inget annat jobb för mig. Jag har sökt så många jobb, så länge. Inte ens en intervju.
Inte ens i närheten.
Det enda som håller mig vid liv att det inte är för evigt. Snart, snart, snart kommer en liten människa på besök och behöver min fulla uppmärksamhet.
Tänk att man får stanna hemma från jobbet för en sådan sak.
Jag borde skaffa ett dussin ungar, typ en vart annat år fram tills pensionsåldern. Sedan får jag ju visserligen ingen pension, men om man har ett dussin ungar borde väl åtminstone en av dem bli tennisproffs. (Tennis? Växjö-tänket hänger kvar, ser jag, trots alla år i exil.)
Skrutten ger fortfarande inga som helst livstecken ifrån sig och jag oroar mig så mycket, och jag vet att det nästan alltid är i onödan, men snälla lilla skrutt, kan du inte sparka mamma i magen lite så hon vet att du lever där inne!? (OBS! Erbjudandet gäller endast till och med september 2007.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar