Hit med en skrivmaskins-jävel

Det är svårt att inte ta det som ett tecken. När man efter veckor och månader av skrivtorka med största möjliga interna motstånd närmar sid ett blankt Word-dokument, stänger ner allt annat och sätter sig bekvämt tillrätta, lägger fingrarna mot tangentbordet och börjar skriva.

Det går så trögt i början. Man har ingen aning om vad man ska skriva om, ingen idé, ingen tanke man vill utveckla, ingenting, man bara skriver ändå, svammel och trams och sedan hittar man något, en bild dyker upp och den är vag och otydlig men man klamrar sig ändå fast och så provar man, man tar ett försiktigt steg ut på den väldigt slaka linan och oj vad det vinglar för det var så länge sedan man gjorde det här och man tror inte längre att man kan.

De första meningarna vinglar som Bambi på hal is, vart är vi på väg egentligen, vilket håll är uppåt, var befinner vi oss, varför är vi här osv. Men sedan händer något, det där magiska, underbara som man längtat så efter.

Det håller.

Bilden går plötsligt från väldigt otydlig till närmast kristallklar fokus och jag kan se honom, jag vet vem han är, var han är och jag vet vad han tänker och jag skriver ner alltihop och det flyter och jag ser framför mig en del av vägen han gått för att komma hit och anar vad som kan komma att ligga framför honom och jag vill berätta om honom, för mig själv och för andra och orden, meningarna, tankarna bara flyter och jag vet snart inte längre vad jag skriver för texten bara flyter och jag bara blundar och låter den komma.

Och efter en lång stund tittar jag upp och ser på skärmen och jag ser att det inte längre händer något när jag trycker på tangenterna. Jag tar musen, försöker klicka på ett stavfel för att rätta det, men inget händer. Musmarkören rör sig men jag får ingen markör i Word-dokumentet.

Och sedan kommer den förbannade rutan.

Programmet har utfört en förbjuden åtgärd och kommer att avslutas.

Information som inte har sparats kommer att gå förlorad.

I det läget finns det ju inte så mycket att göra.

Snälla Word återskapade dokumentet så gott det kunde men hela sista sidan var borta. Och eftersom det var skrivet i flow har jag knappt något minne av vad det handlade om.

Jag tror att det var bra. Det brukar bli det när man hamnar i flow.

Men nu är det borta.

För alltid.

Jag hoppas att text-gudarna tar emot detta offer på skrivkonstens altare och ser med blidare ögon på mig i framtiden på grund av det.

Men fy fan för dator-jävlar!

Hädanefter ska jag skriva allt för hand. I permanent marker på något kevlarliknande oförstörbart material.


(Jag missar alldeles poängen förstås. Det viktigaste av allt.

Jag skrev i går.)