Skavsår

Det är inte alla som tycker lika mycket om att vara hemma och göra ingenting som jag gör och så här i slutet av en långhelg börjar de andra klättra på väggarna. Vädret är uselt så man kan inte gå ut, rörelsefriheten är begränsad p g a allt som är ihoppackat och staplat i vardagsrummet, och det finns inte så mycket att göra, alla filmer är nerpackade t ex och de flesta böckerna. Spela spel är uteslutet sedan alfapet-incidenten. På väldigt begränsad yta går vi här hemma och skaver mot varandra.

Det som har varit så fint väder på sistone och det kommer tydligen kanonväder lagom till nästa helg, men denna evighetslånga helg när man inte har något annat för sig huttrar man bara man tittar ut genom fönstret.

Jag som hade velat åka upp till Rövarekulan en sväng och se på när det börjar slå ut där uppe. Kanske nästa helg. Men då är vi förmodligen tillbaks i vardagen igen och har inte tid, ro eller ork till att gå omkring i vacker natur.

Jag grubblar mycket kring otillräcklighet igen, hur jag skulle vilja att våra liv såg helt annorlunda ut men känner mig alldeles maktlös inför att förändra dem.

Och så är det kanske bara jag som vill ha någon förändring.

Sonen är lycklig så länge bredbandet är igång och datorn inte laggar. Maken är "ganska nöjd".

Det är som vanligt bara jag som skaver.

Det skaver inuti mig också. Tomrummet där skrivandet skulle finnas har vassa kanter. Hur jag än vänder mig så känns det fel, obehagligt, rastlöst.

Jag vill skriva. Jag behöver skriva.

Jag kanske inte kan fylla tomrummet helt, det är nog omöjligt, men kanske kunde jag klä de vassa kanterna med något som inte skaver så hemskt.

Om jag skrev något.