Terminens första deadline

Jag har min första deadline och jag har sådan ångest över vad jag ska skriva och hur och ingen tid alls att faktiskt skriva på, men jag gör det ändå. Inte blir det bra men det blir gjort och den här terminen kan man inte förvänta sig mer än så.

Inte hoppas på mer än bara precis tillräckligt.

Jag har en känsla av att det kommer att bli mycket av det där nu, deadline-ångest. Bara att bita ihop och vänja sig.

Eller också, tänker jag, så låter jag bli.

Tänk om jag kunde fimpa ångest-biten i höst. Bara göra jobbet lite half-assed, precis i sista minuten. Men utan att ägna all annan tid åt att stressa ihjäl mig över det.

Det skulle kanske kännas lite bättre då.

Om jag kunde.

Vara någon annan.

Ett tag.