Det är klart att jag vill att bäbisen ska sova sina femton timmar om dygnet om det nu är så att han behöver det.
Det är bara lite hisnande att se all denna tid sträcka ut sig framför mig. Veta att han sover nu, för natten, och jag är inte speciellt trött, jag kan vara uppe en timme till. Tredje kvällen på raken som jag bloggar på rätt dag. Slöar framför tv:n en stund, sedan datorn, sedan läsa några sidor i sängen innan lights out.
Jag kan vänja mig vid det här, visst kan jag det, men det känns så främmande, detta nästan normala. Som att kliva igenom något slags membran in i en alternativ verklighet där allt är som det ska vara (nåja, inte allt kanske) och omedelbart inse att det är så här det ska vara trots att jag för en minut sedan var övertygad om att det inte kunde vara på något annat sätt än vad jag var van vid på andra sidan.
Vilket ansvar, vilken tyngd, att förvalta denna tid jag plötsligt fått.
Jag är inte värdig, inte redo.
Kanske bäst att jag går och lägger mig, trots allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar