Och ändå känns det så väldigt trångt ibland

Jag läser igen. Inte mycket. Inte ofta. Men ändå. Det måste ändå vara första steget.

Att jag vill det igen.

Så mycket är fel i mitt huvud. Så mycket är fel i mitt liv. Men det är en ordning som känns som att den skulle kunna återställas.

Att Sandra läser.

Dit kan jag nå. Dit räcker till och med mina mentala Neurosedyn-armar.

Och därifrån är det bara ett jättekliv till att jag börjar skapa egen text igen.

På vägen vilar jag mina trötta, skavsåriga fötter på tv-serier. Ser ett avsnitt, ser två. Inte i ett svep, utan några minuter här och där. Men ändå.

För berättelsernas skull. För att jag behöver börja tänka på sådant igen. Hur man berättar saker. Hur man illustrerar. Vad man berättar. Och varför.

Om jag ska börja skriva igen vet jag inte vad jag ska skriva. Har jag något att berätta, jag som nästan bara finns i mitt eget huvud?

Här finns ju ingenting att berätta om.

Här finns nästan ingenting alls.