Näst sista odugliga-morsan-grejen och jag kommer inte att sakna det här, tror inte det, men det finns stunder, minuter här och där, då det händer något och jag får öppna ögonen, tänka till lite.
Så där som det kan vara med en samtalskontakt när det funkar. Och jag känner att jag behöver det igen.
Jag vill inte behöva det. Men det gör jag.
På måndag ska jag gå och be om en ny. Så viktigt det är hur jag formulerar mig. Att jag säger de rätta sakerna, trycker på de rätta knapparna.
Annars blir jag ensam i vinter, när allting kommer att rasa, när himmelen faller ner över mitt huvud.
Så trasig är jag att jag inte ens drömmer om att min man eller någon annan när och kär skulle stå vid min sida då.
Så sorgligt det är.
Och så realistiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar