Ja, inte räknar jag ner inte

Och så var det redan november och jag får vara väldigt försiktig för att inte börja räkna ner på något vis, att jag inte tillåter mig själv att tänka på hur lite tid det är kvar.

Lite tid kvar på det här året, lite tid kvar innan det stora ovissa som är resten av mitt liv tar vid någon gång kring jul.

Det verkar i alla fall som att maken kan gå hem redan efter julavslutningen och inte som vi tidigare sagt till mitt terminsslut som inte är förrän långt in i januari. Blir det så vore det himla skönt. Så man kunde få någon slags övergång.

Övergångar är bra. Övergångar vill vi ha.

Tra la la. Typ.

Men jag har tillräckligt med ångest inför det stora svarta som de kallar 2009 utan att jag ska behöva oroa mig över att Lillen inte ska klara av att allting ställs på huvudet.

Skyll på honom du, säger den elaka lilla rösten i mitt huvud.

Lillen kommer klara övergången från mammaledighet till pappaledighet utan några större bekymmer, säger den vidare.

Du däremot, säger den sedan.

Jag hatar den lilla rösten i mitt huvud.

Jag hatar den för att den är elak. Elak är inte bra att vara. Då blir man inte omtyckt.

Och jag hatar den för att den har rätt.