Men så är det farligt att tänka

Så vad ska jag bli när jag blir stor, egentligen? Hur har jag tänkt mig att det här ska gå?

Beats me.

Jag vill egentligen bara stanna här. Bara trycka på paus just nu, just här.

Ok, jag är galet trött. Jag är så efter med mina Att Göra att det är löjligt. Jag har hysteriskt mycket Måsten. Visst. Det är sant.

Men det är inget av mina Måsten jag direkt hatar att göra. Och framför allt, jag har bara tre personer jag behöver förhålla mig till och de är alla att betrakta som närstående.

Jag misstänker att det här inte kommer att hålla i längden.

2009 kommer att bli helt annorlunda. På många sätt.

Jag ska inte plugga. Jag ska inte gå hemma. Lillen ska vara med sin pappa några månader och sedan på dagis. Jag måste ge mig av. Ut i verkligheten. Punktera min bubbla och andas vanlig luft igen.

Det har ju gått så där, hittills. Det finns väl inget direkt som tyder på att det kommer bli annorlunda den här gången.

Mer än att det kanske måste bli det.