Han sover i babysittern och drömmer att han faller. Gång på gång slår han ut med armarna och spärrar upp ögonen och jag kan känna adrenalinrushen han måste få och det gör ont i mig. Varför måste han känna sådan rädsla? När man är så väldigt liten borde man få slippa sådant, tycker jag.
Det kommer väl, tids nog.
Vad han känner när jag sätter honom i sittern och sedan blir så uppslukad i hushållsbudgeten att jag alldeles glömmer bort honom vill jag inte veta. Stackars liten. Inte mycket annat man kan göra i det läget än att ta sig en liten tupplur.
Den som ändå kunde ta sig en tupplur. Det är en sådan där hemsökt helg och jag får ingen som helst ro i kroppen. Fiolsträngar tittar avundsjukt på mig när jag går förbi. En sådan spänning har inte skådats sedan Hitchcock tog ner skylten.
Måtte det bli måndag snart, så jag kan få sova.
Maken märker av min depression och det gör honom illa när jag säger som det är; att han inte kan göra något för att jag ska må bättre. Men så är det ju. Inget hjälper.
Inte ens ostbågar.
Men jag försöker med en skål till, för säkerhets skull.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar