På väg mot 40

Plötsligt får jag syn på mig själv i spegeln. Jag får en chock. Vad har hänt? Vem är den slitna gamla kvinnan och var kom hon ifrån?

Jag står ju framför den där spegeln varje dag, flera gånger. Men jag tittar liksom inte riktigt. Ser inte efter. Och så är jag inne på toaletten för att byta blöja på bäbisen, för femtionde gången idag, vänder mig mot handfatet för att blöta en tvättlapp och får syn på mig själv i ögonvrån, riktigt ordentligt.

Som i någon av Dirk Gently-böckerna, där det finns en parallell värld som är här fast en liten aning åt höger eller hur det nu var. Man vrider på huvudet en liten aning bara så ser man den.

Precis så var det. Jag tittade inte så noga i spegeln och då såg jag mig.

Jag vet ju i teorin hur gammal jag är. Men först nu har jag insett att jag börjar närma mig 40. Det är nästa stora födelsedag, även om det är en bit kvar, även om jag vet att jag ska vara oerhört tacksam om jag får uppleva den dagen, så är det ändå en lite smärtsam tanke.

Jag närmar mig 40.

Då är man inte ung längre.

Jag har inget jobb, inga prestationer att tala om (förutom mina fantastiska barn förstås), inga "utsikter", lysande eller otherwise, inga pengar, inget eget hem, ingenting.

Mina enda skor är ett par trasiga tygdojor som jag har dekorerat med cerise glitterfärg och pärlor.

Trasiga tygdojor som man har målat på är inte nästan 40.

Det är på sin höjd snart 14.

Nu är det det enda jag kan tänka på, hur gammal jag är. Jag är nästan 40, tänker jag förundrat, om och om igen. Och jag ser hur inget i mitt liv, inget i min garderob, inte ens min fina lilla bäbis lämpar sig för någon som är nästan 40.

Jag är banne mig ingen ungdom längre.

Om jag någonsin var det, över huvud taget.

Frågan är vad jag gör nu, när jag har kommit till denna smärtsamma insikt.

Förutom att köpa nya skor.