Läser Lundell-biografin i en rasande fart. Fascinerad men samtidigt förundrad över det faktum att jag var så into honom när jag var ca 14-16 år. Jag har hittills förklarat det med att det berodde på den där killen, men blir ändå sugen på att lyssna av att läsa om musiken och ställer mig och diskar med Livslinjen i mp3-spelaren.
Jag menar, vad fanns det för igenkänningsfaktorer? Det skiljer så många år, vi lever i helt olika världar i olika eror, med olika idoler och ändå lyssnade jag religiöst på hans skivor, läste hans romaner och dikter om och om igen. Visst var det mycket på grund av den där killen tänker jag men så kommer det:
Du vill slänga tårarna på dom som is och briljanter och slänga dom hårt
Slänga dom på dom som har det lätt för att du har det svårt
Klart att jag gillade det här när jag var 14.
Jag gillar det när jag är 36.
Om man bortser från att det är jävligt vackert formulerat så är det ju just precis så det känns att vara jag. Det var så det kändes då, det är så det känns nu.
Mystery solved.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar