Ovilodag

På något konstigt vis har söndagar blivit den jobbigaste dagen i veckan. Den enda dagen då maken är hemma och kan tillbringa lite kvantitetstid med sonen och jag förvandlas från lugn mysmamma till stressig galärslav som moppar och putsar och tvättar och skurar i ett hopplöst försök att hinna råda bot på hela veckans förfall. Det är inte lika roligt som det låter.

Det gör inte precis under för mitt äktenskap heller.

Jag bär omkring på en massa tunga tankar som jag för det mesta inte märker av men som ibland överväldigar med sitt mörker. Jag funderar på att söka hjälp, men vet inte om det bara skulle göra allting värre.

Om man talar om det, sätter ord på det, så blir det så mycket verkligare.

Mycket bättre att förneka alltihop och låtsas som ingenting. Det är väl så man ska göra egentligen. Inte som jag, som har sprungit till terapeuter hela mitt vuxna liv och ältat allt jag någonsin varit med om framlänges och baklänges tills jag inte visste vad jag skulle skylla på längre när tårarna bara kom.

Jag har ju inte heller lyxen av egen tid att grubbla på just nu. Tills vidare lägger jag nog locket på. Så länge det går.

Om jag inte känns vid det kanske det går över av sig själv.

Problem brukar ju lösa sig på det viset. Ofta.

Eller ibland.

Eller, någon gång ska väl vara den första.