Tankar om natten

Man tänker mycket när man är vaken om natten och nu för tiden är jag vaken flera gånger varje natt. Många tankar blir det.

Till exempel: klockan 02.23 gnyr bäbisen och börjar vifta med armarna i en ansats till att vakna och jag sträcker ut en hand och klappar honom på magen. Genast lägger sig armarna ner, han suckar förnöjt och sover vidare. Så länge jag klappar honom på magen. Så fort jag tar bort handen gnyr han och händerna lyfter från lakanet. Jag klappar och klappar och tänker att trots att klockan är mitt i natten och man borde sova och trots att jag ligger ganska obekvämt sträckt över den iskalla metallkanten på bäbissängen, trots allt så finns det inget jag hellre skulle vilja göra just nu än att klappa min bäbis på magen så att han kan få sova. Och jag tänker att det nog är kärlek som gör att man känner så och jag förundras över att jag är kapabel till att älska en liten främling på det viset, så mycket att han känner det, att han känner kärleken genom handen på sin mage och förstår att det innebär att han kan sova tryggt. Bäbisen kan sova för att mamma är vaken. Mamma klappar. Allt är väl i lilla bäbisvärlden.

Klockan 05.04 har jag ammat och bytt blöja och det är dags att somna om. Återigen är det klappar på magen som visar sig vara the ticket, han lugnar sig genast och skruvar förnöjt ner sitt huvud och axlarna i bäbiskudden precis som Sir Hiss på julafton. Jag klappar och klappar och tänker på de välgörande effekterna av magklappar. Undrar om någon låg så här, hängd över sängkanten, och klappade mig på magen någon gång i det avlägsna förflutna. Tänker att det gjorde de förmodligen inte, för den här typen av klappar botar ju tydligen allt och jag som har sådana problem med min mage, har alltid haft, kan inte ha fått någon sådan magklappsbehandling som barn.

Jag tänker att klapparna jag ger min son nu ska skydda honom från framtida magkatarrer och IBS och jag tänker att de är - och så finns inte det ordet som jag vill använda längre i mitt huvud och jag ligger i en halvtimme och försöker lura fram det för jag vet att det finns där någonstans, jag kan det så väl, har använt det flera gånger men nu är det bara borta.

Sedan slumrar jag en stund, orolig över denna plötsliga afasi, om det bara är början på ett större vokabulärt sammanbrott.

Klockan 05.54 vaknar jag till. Profylaktiska. Klapparna på magen är profylaktiska.

Och så klappar jag bäbisen på magen ett par gånger till innan jag somnar om. Trots att han inte gnyr. Bara för att.