Många monster under sängen

Men jag sover ändå.

Trots att sonen är ute och ränner om nätterna, trots att min chef har skitit i att skicka in ett livsviktigt papper till FK och nu har dragit på semester utanför mobiltäckt civilisation, trots att FK p g a detta inte kan fatta något beslut som kan ge mig försörjning de kommande två månaderna, trots att jag förmodligen förlorat mitt jobb, trots att GBS-monstren lurar på Skrutten, trots att det kliar överallt, och är obekvämt att ligga på alla håll, trots att Skrutten inte sparkar så mycket längre och det kan betyda en hel massa otäcka saker, trots att maken vänder mig ryggen hela gårdagskvällen i all min oro eftersom Fotbollslaget spelar match och sedan inte har ett dugg lust att trösta mig eftersom de förlorade, trots allt detta sover jag som en stock hela natten, så tungt att jag inte ens hör när sonen kommer hem.

Det är tur att vi valde höga ben till sängen, annars hade inte allt det här otäcka fått plats där under.

Jag trodde jag skulle bryta samman när jag till sist fick tag på FK i går efter en timme i telefonkö, bara för att få höra att min chef sagt något dumt när de ringde till henne och de därför krävt in ett nytt utlåtande om omplacering. För mer än två veckor sedan. Och ingen har sagt något till mig.

Jag skickade in pappren sex veckor innan jag skulle få gå på havandeskapspenning. Gott om tid tänkte jag. Så sent som för en vecka sedan fick jag besked att de hade alla handlingar, men inte hade hunnit titta på dem ännu. Och nu är allt kört. Jag vet inte vad chefen har sagt, så jag vet inte vad det ska stå på det här nya intyget. Jag vet inte när chefen kommer tillbaka. Jag vet att det inte är i tid att fylla i ett papper och få in det till Fk i tid att få ett beslut innan tisdag.

Så det är kört. Jag borde vara knäckt. Men vad är detta för ynkligt litet monster jämfört med rädslan för att Skrutten ska dö där inne i magen?

Det är det enda jag orkar vara rädd för just nu.

Monstret som överskuggar alla andra monster.