Nowhere to run to, baby

En historiskt dålig natts sömn och jag vet inte vad jag ska göra för att få vila, det finns ingen väg dit som jag kan se. Spänd som en Hästens-resår och med alla nerverna på utsidan stör jag mig på allt, precis allt, och överallt finns saker som irriterar mig.

Fast egentligen är det bara en sak. Bonusen och hans respektive är här.

This apartment ain't big enough for the five of us. Och snart blir vi väl både sex och sju, eftersom sonen också blivit med flickvän och sedan Skrutten ska ha plats också.

Lägenheten är avsedd för mamma, pappa och ett par, tre små barn. Inte tre vuxna par. Väggarna är för tunna, köket för litet, tv-apparaterna är för få. Jag klättrar på väggarna och vet inte vart jag ska ta vägen. Och ingen lättnad finns längre i sikte.

Bonusen fick sitt antagningsbesked och det verkar som att han inte kommer flytta hemifrån de kommande tre åren i alla fall.

Jag kan inte andas. Jag kan inte röra mig. Jag kan inte sova.

Tre år till. Hela min mammaledighet, och ännu mer. Jag som längtat så efter dessa många långa månader när jag ska vara hemma med Skrutten.

Och nu ska han vara här också.

Jag vill bara gråta. Och fly.

Men det finns ingenstans att ta vägen.

Ett hem ska vara en plats där man känner sig trygg, där man kan slappna av och vara sig själv. Jag önskar så att jag hade en sådan plats. Men det har jag inte.

Jag är hemlös.

Hemlös utan någonstans att ta vägen.

Tre år till. Fan också. Och inte vilka år som helst, utan mina supermysiga hemma-med-Skrutten-år.

Jag hatar honom för att han förstör det här för mig. Jag gör verkligen det.

Jag vill bara kunna andas. Sova. Slappna av.

Men det finns ingenstans jag kan ta vägen. Ingenstans jag kan gömma mig.

Myror under huden och nackmuskler i kramp.

Det här kommer inte att gå bra.

Fan också.