Fyrahundra

Fyrahundra dagar.

Det är inte ett liv men en rejäl bit av ett.

Det är Mitt Liv Efter Skrivarlinjen. Hittills.

Jag har väl i princip inte skrivit något som helst nytt under den här tiden. Novellerna jag satte ihop och skickade in kom i retur med ett Nej tack. Boken förklarades vara skräp på landets alla kultursidor i och med att tävlingen jag skickade in den till lades ner innan prisutdelningen p g a undermåliga bidrag. Och det är den väl . Den är fortfarande inte färdig men jag har samtidigt inte speciellt med lust att jobba mer på den, eftersom jag inte tycker att den är så bra.

Det är bara det att den är så mycket. Så många arbetstimmar, så många dagar av mitt liv som jag har levt med den här boken, levt med min karaktärer, försökt se världen genom deras ögon. Research, korrekturläsning, litervis med toner, kilovis med skrivarpapper.

Om den inte blir klar någon gång är allt detta för intet.

Och det är ju inte bra.

Jag känner mig verkligen inte som en skrivare längre. Man måste nog skriva något, eller åtminstone hålla på och jobba med idéer till texter, fundera och anteckna, rida flödesscheman och så.

Inget sådant gör jag. Jag är en icke-skrivare.

Just nu är jag bara så överväldigad av allt som behöver göras här hemma. Översvämningen i källaren nådde över våra uppallningar och lägenheten är full av grejer som behöver torkas och packas om i nya lådor eftersom de gamla har lösts upp av vattnet.

Trots mitt löfte att inte plocka upp baby-grejerna innan vi kommit i ordning var jag tvungen att be maken bära upp dem igår, eftersom det är mycket fuktkänsligt och jag inte orkade med tanken på att jag sparat allt det här i 17 år, släpat det med mig vid minst 5 flyttar bara för att allt skulle bli fördärvat när jag hade två månader kvar till förlossningen. Nu är hallen full av träleksaker som gått upp i limningen och behöver repareras och vardagsrummet av små lakan och filtar och täcken och kuddar som behöver tvättas eller åtminstone ordentligt vädras ut.

Så bra att jag bestämde att vi inte behövde en ny torktumlare med en gång utan att vi kunde vänta till augusti. Väldigt bra.

I en av de fuktskadade lådorna hittade jag Nasse-böckerna och Max-böckerna, och Boken om lilla syster kanin. Om jag inte hade så väldigt mycket att göra skulle jag börjat läsa för Skrutten där och då, men jag hade sönderfallande Micki-garage och pekböcker i upplösning att ta itu med.

Det kommer att ta tusen år innan det blir någon ordning här hemma. Maken bara jobbar. Ungarna är inte hemma mer än för att sova och äta. Och jag vaggar omkring och kan inte bära något, inte böja mig, inte sträcka på mig, inte någonting av allt som behöver göras för att lådor ska packas upp, möbler ska monteras, gardiner ska tvättas, strykas och hängas upp igen.

Invalid är inte bra när man har mycket att göra.

Det är alldeles för mycket stress nu och jag längtar intensivt till tisdag då jag ska på min nästa kontroll. Jag behöver få bekräftat att Skrutten mår bra trots allt det här.

Inte så att jag skulle kunna sluta oroa mig.

Men kanske jag skulle kunna oroa mig lite mindre.