Den där boken som jag höll på med

Utan att egentligen tänka så mycket över det gick jag igenom resten av boken i går. Det var bara ungefär 60 sidor kvar så det gick ganska fort. Den här genomgången har i princip bara varit en korrekturläsning, jag har inte skrivit något nytt alls. Det borde jag kanske ha gjort, det känns som att det saknas bitar, men samtidigt är jag nu uppe i 360 sidor och det är ganska mycket. Det är förmodligen så att boken redan är för lång och att bitar kommer att behöva strykas istället.

Nu är bara frågan om jag vågar skicka iväg manuset som det är eller om jag måste läsa igenom det igen. Det hade varit så skönt att ha det ur händerna, men samtidigt vill jag inte sabba min enda chans genom att skicka in det för tidigt.

Jag kan allvarligt talat inte se om det är något att ha eller inte. Ena minuten så tycker jag att det är hemskt amatörmässigt och torftigt berättande med tvådimensionella karaktärer och klyschigt slut. Nästa minut så tycker jag väl i och för sig också det, men samtidigt kan jag se vissa kvaliteter i små bitar av texten som kanske inte kompenserar för allt det andra men som gör att jag inte bara slänger allt i min virtuella papperskorg.

Det finns något där. Om jag någonsin kommer att kunna göra något av det vet jag inte.

Jag kanske skulle ta och skicka bara till the big two (Bonniers och Norstedt) först. Jag hade väl tänkt skicka till Ordfront, Alfabeta och någon till också men jag vet inte om skrivaren tyar. Mycket papper blir det.

Jag hade velat göra det i smyg bara. Nu när maken är ledig och jag är så handikappad kan jag inte printa flera hundra sidor (+köpa nytt papper och ny toner) och posta det utan att han får veta vad jag gör. Jag vet inte vad han skulle tycka om att jag gjorde det här. Om han skulle tycka att det inte var värt kostnaden för portot, eller om han skulle få alldeles orimliga förhoppningar.

Kanske är det bäst att vänta ett tag. Se om jag får några pengar att köpa toner för den här månaden eller inte. Se om maken kanske är upptagen med något annat någon dag under semestern så jag kan printa i smyg. Sedan kan jag ju alltid gömma de stora kuverten under tröjan, låtsas att jag är gravid och be om skjuts till post-macken under falska förevändningar.

Jag behöver göra det här men jag vet inte om jag törs. Eller om jag vill. Eller om jag är redo. Eller om det kanske är för sent. Eller, eller, eller, i all oändlighet.

Jag kanske bara måste göra det en dag utan att tänka så mycket på det.

Helst utan att jag själv märker det.

Om jag hade bemästrat förmågan att vara på två platser samtidigt hade jag kunnat göra det samtidigt som jag är på tillväxtultraljud idag. Då kommer jag garanterat inte ägna en tanke åt boken.

Inte en endaste en.