I pengar och i svett, precis som hon sa, dansfröken

Store sonen har en Vecka Till Förfogande och jag är avundsjuk, verkligen, en hel vecka, vilken lyx.

Den som hade en timme, eller kanske två. Men inte ens så smått törs jag drömma.

Det är nu nästan ett och ett halvt år sedan jag kunde sova en hel natt, och det är klart att det sätter sina spår.

Rakt över mitt ansikte och rakt över min själ.

Jag ägnar tid jag inte har till att researcha datorer som dör. Utan ett felmeddelande är det nästintill omöjligt att komma fram till vad som hänt. Men jag måste ju försöka. Har man inga pengar får man betala med tid.

Även om jag misstänker att jag kommer att få betala med pengar också i slutänden.