Försiktig med vad du önskar

Det märks att jag inte har feber, för depressionen härjar vilt bakom pannbenet, bakom bröstbenet, bakom alla ben i kroppen antar jag. Till och med innanför benen i min högra handled som värker och ger efter vid minsta belastning.

Är det musarm, måntro? Eller kanske reumatismen som smyger sig på?

Den ligger väl och lurar på mig, antar jag, denna min arvedel. Nu när jag snart är i kapp henne, hon som smet förbi reumatismen och demensen och alla andra krämpor som åldern skulle försett henne med, då kommer de och tar mig dubbelt upp.

Jag kommer att bli skör i kvadrat, i kubik. På alla tänkbara sätt.

Så mycket har jag som jag skulle ha gjort i dag att jag bara sitter med barnet i famnen när han somnar mitt på förmiddagen, bara sitter med honom och tänker, drömmer, önskar, våndas och förtvivlar om vartannat.

Två långa timmar sover han och det blir min vila idag, det blir min vila detta dygn.

Aldrig får jag vila. Aldrig får jag slappna av.

Och aldrig får jag önska mig den friheten.

För jag önskade mig ju det här.