Det skulle kunna vara något för mig

Läget är alltså under kontroll.

Det kanske inte ser så ut i andras ögon, men själv är jag lite imponerad, litegrann i smyg.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag inte var ett dugg deprimerad.

Hur nu det skulle ha gått till.

Kan det vara så? Att lyckan (eller åtminstone avsaknaden av o-lycka) bara smyger sig på så där?

Inte brakar in som ett S.W.A.T.-team med en Lotto-vinst och ett bok-kontrakt och ett Nobel-pris och ställer allting på ända, utan bara smyger sig in när ingen ser och bara slår sig ner, sitter där tyst och låtsas som om ingenting hade hänt.

Kan det vara så jävligt?

Att jag går omkring och tjurar, mest av gammal vana?

Jag har fått ett helt år utanför världen, att vila upp mig på och läka. Kanske är det det som har hänt? Kanske är det något som har lagat sig.

Kanske är det bara så att det är så här jag mår när jag slipper Stora Världen.

Det får vi väl se i januari då, antar jag. När det är dags igen.

Men jag vill inte släppa det här. Att må bra. Att inte må dåligt.

Det skulle jag banne mig kunna vänja mig vid.