Kärringen i strömmen

Tillbaks till vardagen. Dags att gå till jobbet. Slut på att göra vad som faller mig in.

Ok då.

Om sanningen ska fram var det mest jobbigt att vara hemma igår. För mycket tid att tänka och känna efter, utvärdera och analysera.

Det blir lätt så vid årsskiften för mig. Var var jag för ett år sedan? Var tänkte jag mig då att jag skulle vara idag? Hur fel hade jag egentligen?

Så fel.

Jag hade aldrig kunnat tro att mitt liv hade sett ut så här. Aldrig kunnat gissa.

Och snabbt kommer då nästa tanke: Var befinner jag mig december 2007?

Vad är det som jag inte kan föreställa mig idag, som kommer vara min vardag då?

Jobbar jag? Skriver jag? Bor jag kvar här?

Har vi det bra?

Finns det något, något som helst, som jag kan göra för att styra denna skuta i någon som helst riktning?

Det är så svårt att bara föras med strömmen. Att bara låta saker och ting förändras. Jag vill ju så gärna ha kontroll. Eller känslan av att ha kontroll.

Nu har jag inte ens några planer. Allt ligger i någon annans händer.

Jobbar jag? -Om de inte säger upp mig.

Skriver jag? -Om någon vill ge ut mig.

Bor jag kvar här? -Om han inte slänger ut mig.

Har vi det bra? -Om det vill sig så.

Inget kan jag kontrollera. Ingenting.

Julen är önskningarnas tid. Jag får väl blunda, och försöka andas lugnt, och önska mig ett gott nytt år. Och hoppas att det inte kommer något nedströms som jag inte klarar av.

Önska mig att någon förändrar mitt liv till det bättre.