torsdag, december 14, 2006

Dessa tankar om dig (fast mest om mig)

Det finns saker om mig själv som jag inte förstår. Tankar som känns främmande, som kommer från ingenstans, helt oinbjudna, och ställer till det. Känslor som inte tycks ha någon som helst anledning, som jag inte kan se någon trigger till. Den här ovanan att gå omkring som en spänd fjäder flera dagar och sedan explodera utan förvarning när jag kommit i närheten av det som gör mig arg/ledsen/upprörd.

Mina försvarsmekanismer gör mig väldigt svårhanterbar ibland. Trots alla år i terapi är jag inte ett dugg bättre på att hantera mina humörsvängningar än jag någonsin varit. Instruktionsmanualen har kommit bort någonstans längs vägen. Nu kör jag på känsla. Det är jag inte så bra på.

Tur att jag ska vara hemma ett par dagar nu då. Gömma sig från världen är alltid det bästa sättet. Bespara omgivningen mina galenskaper.

Synd på pengarna, förstås, men lite soft. Två dagars arbetsvecka förra veckan, tre dagars den här. Kanske kan jag göra något med den här tiden? Hoppas, hoppas.

Jag kan i alla fall inte ställa till det på jobbet. När explosionen kommer bör jag vara långt borta från allmänheten. Och jag vill ju så gärna att de ska tycka om mig på jobbet.

Jag känner mig i ett så fullständigt underläge där, så beroende av allas välvilja och hjälp precis hela tiden. Jag som helst av allt vill klara mig själv i alla lägen måste be om hjälp, gång på gång på gång. Och så behöver jag ju att de vill att jag ska komma tillbaka och jobba, dag efter dag också. Jag behöver att de tycker att jag gör ett bra jobb, och att de tycker att jag är trevlig att ha där. Hopplöst läge alltså. Hela tiden känner jag mig som en tiggare, som ber om lite välvilja, lite överseende.

Och kanske är det bara detta det handlar om. Att jag behöver deras positiva feedback för att känna mig trygg där, och de ger mig inte tillräckligt.

Att ingen skriker åt mig är inte nog.

Och vad jag ska göra åt dessa tankar vet jag inte.

Det är bara tankar, påminner jag mig. Bara känslor, inget med substans.

Men det känns.

Det gör ju det.

Inga kommentarer: