Glömmer att andas

Efter min långa, hårda arbetsvecka (två dagar) är det nu helg igen, och det är konstig nog precis lika skönt som alla andra veckor. Det blir ju det här man lever för på något sätt. De få minuter man inte måste göra vad andra säger.

De få minuter man inte behöver göra något alls.

Visst finns det en massa måsten här hemma också, men de är mina måsten. Det är jag som har bestämt dem. Och jag kan strunta i dem, om jag verkligen vill.

Vem behöver egentligen rena kläder? Rena kläder är ett modernt påfund, en konstruktion. Förr i tiden tvättade man kanske bara sina kläder ett par gånger om året. Om man inte hade något bättre för sig. Och det hade man väl. Med all historia som höll på och så.

Inte som nu för tiden. Nu har allting varit, all evolution, all utveckling, alla viktiga uppfinningar och upptäckter har gjorts. Allt viktigt har hänt och vi sitter bara här och tittar på tv medan vi väntar på att mänskligheten ska fatta vinken och dö ut. Det är på g, visst är det. Vi bara fattar lite trögt. Det är svårt med sådana förändringar, sådana som innebär att man själv inte ska vara med i bilden längre.

Det tar lite tid att vänja sig vid tanken att det inte ens kommer finnas en tanke. Men det kommer.

Jag är fruktansvärt svart och tung i tankarna med tanke på att det är två veckor till jul. Det finns inte mycket ljus i mitt sinne, trots all mysbelysning här hemma. Inte mycket att glädjas över, trots att allting verkar ha ordnat sig på ett för samhället tillfredsställande sätt.

Tänk att jag skulle få se den dagen då jag försörjde mig själv genom eget arbete. Nästan precis som en riktigt människa. Vem hade kunnat tro att jag hade sådana resurser?

Inte jag i alla fall.

Nej, svärtan är tjock just nu. 2006 blev inte alls vad jag hade hoppats på, trots att det slutar så samhällsekonomiskt positivt.

Jag hade önskat mig andra saker. Två, närmare bestämt.

En av dem kan fortfarande ske.

Nästa vecka är det två månader sedan jag skickade in mina noveller till Norstedts.

Kom igen! Skicka det där refuseringsbrevet någon gång, då!

I dare you!

Jag vill läsa det. Jag är inte rädd.

Jag vill läsa det.

Jag är inte rädd. (Alexi Murdoch sjunger "Don't forget to breathe" just precis nu och jag försöker, darling, jag gör verkligen det!)

Jag vill...

Jag kanske skulle skicka dem ett mail:
När jag vaknade i morse hade jag ett snyggt romanintro i huvudet. (Alldelels sant, en helt ny bok, ovanpå de tre som redan bor i mina frontallober.) Om ni skriver något snällt i mitt refuseringsbrev kanske jag skriver den boken till er. Jag tror att den skulle bli bra.

Tänk om den skulle bli det.

Jag kanske ska skriva den ändå, även om de inte skickar något snällt och uppmuntrande brev.

För min egen skull!?

*asg*

Jag är då för rolig...