Osynlig och behövande

Jag är hemskt spänd inför något, jag vet fortfarande inte riktigt vad. Huvudvärken har hängt med i flera dagar, stel i nacke och axlar och öm i tinningar och käkar eftersom jag biter ihop tänderna. En seg känsla av värdelöshet följer mig också vart jag går och det är helt fel tid i månaden för sådant.

Något är inte som det ska.

Jag känner hur jag vänder mig som en solros efter människorna på jobbet, söker genom deras ansikten, deras ord efter något som helst tecken på uppskattning. Hela tiden en stilla bön om att de ska se mig, bekräfta mig, säga något snällt, någon, vad som helst. Men jag får ingen bekräftelse, någonsin. Efter varje avslutat arbete blir det bara: "Är du klar? Då kan du göra det här istället."

Jag borde inte klaga. De skäller inte ut mig eller klagar på det jag gör, det kanske betyder något, men jag behöver mer!

Och det är i alla fall bättre än Sandra-tennis: "Färdig? Gå till J, se om han har något till dig." Väl där blir det:"Hör med H om hon har något du kan göra." Osv. Och så får jag studsa fram och tillbaka i lokalen medan de försöker komma på något jag kan göra.

Ingen bekräftelse på jobbet, ingen som ser mig överhuvudtaget här hemma, jag är ju ingen person här, bara en institution eller två, och både som Mamma och Hustru är jag bara pinsamt misslyckad så det är inte så kul. De skorna passar mig inte.

Och fortfarande ingenting från förlaget.

När jag färgade håret svart trodde jag att jag inte skulle vara så transparent längre. Att jag skulle framträda i kontrast mot bakgrunden och inte längre vara osynlig. Men ingen lägger märke till kärringen med det dåligt hemmafärgade svarta håret och de illapassande oömma kläderna. Det är obegripligt. Kanske har det med deras försvarsmekanismer att göra? Deras hjärnor tycker att de ska slippa se.

Tänk om min hjärna kunde tycka att jag skulle slippa vara.


Vad måste jag göra för att folk ska se att jag står här och behöver?

Jag bara behöver så mycket.

Inte alls i proportion med vad jag förtjänar.

Attsikens också.