Så sent att det är tidigt

Aldrig är natten så mörk, så lång, aldrig är staden så full av faror som när ens barn är någonstans där ute. Ensam i mörkret när alla andra somnat blir jag påmind om att inget annat lever jag för, ingenting annat ger mig någon som helst anledning att dra efter nästa andetag. Bara han.

Och inte kan jag sova, trots att jag varit vaken så länge, när jag inte vet var han är, att han har det bra.

Först när jag ser figuren som kommer gående längs trottoaren utanför, när jag har följt honom med blicken länge nog för att se att det är han, då kan jag andas lite lugnare. När han satt nyckeln i dörren, kommit in, sparkat av skorna mitt på hallgolvet så att jag kommer snubbla över dem när jag går för att borsta tänderna om en stund. När jag har sett att han är hel och ren och nykter och att han ler, när jag fått höra att det varit bra, att allt är bra med honom.

Då är allt bra med mig.

Konserten var skön, men jag är för gammal, för trött, för fet osv för att gå på krogen. Så patetiskt att gå ut ensam, så töntigt att stå längst fram vid scenen på KB och dansa och sjunga med när man har man och barn och alltför många årsringar i sin benmärg. Men bra var det.

Jag undrar vem jag är mycket nu för tiden, provar olika roller som en klippdockas kläder, viker flikar över mina axlar och kring mina höfter och ställer mig framför en spegel för att se om det kan vara något som passar.

Mest blir svaret negativt. Jag stryker den ena efter den andra på listan över möjliga jag. Jag hoppas att det till sist finns något kvar på listan.

Jag skulle så gärna vilja kunna fylla detta ständiga tomrum med något.

Jag skulle vilja vara någon.

Dags att sova nu kanske.