Belöning, nu och sen

Det är ju det här med delayed gratification som jag försöker lära mig. Jobba först, få belöning sen, typ. Sånt som vuxna gör.

I går jobbade jag inte, men jag jobbade hela dagen ändå. Så kallat oavlönat hemarbete. Sånt som kvinnor gör. Allt som jag och maken skulle gjort hela helgen gjorde jag själv på en enda dag. Det tog precis hela dagen. Men vad rent det blev, och vad mycket rena kläder vi har och alla glas och tallrikar står rena i skåpen. Och så julpyntet då som kom på plats en dag för sent. Bättre sent än aldrig, säger man ju och det är nog sant, för lite mysigt blev det.

Men nu vill jag ha belöning!

Jag var så duktig och vuxen precis hela dagen, nu vill jag ha enormt mycket kosmisk belöning.

Den här dagen får jag i alla fall. Den här dagen är min och ingen dammsugare eller tvättmaskin ska komma och ta den i från mig.

Men sedan vill jag ju ha mera, mycket mera.

Jag vill ha snäll post från ett förlag, massor av idéer och tid att skriva ner dem, vackert väder, pussar och kramar, fred på jorden, nöjd make, lycklig son, med mera, med mycket mera.

Och sedan tänker jag på att jag ska gå och jobba i morgon och då vill jag bara ha en massa saker. Ny mp3, ny DVD-spelare, ny tv, MASSOR av DVD-boxar, böcker och skivor, kläder, skor, möbler, ny bil, ny lägenhet, nej, ett hus! Bara massor och massor av saker.

Vad är det för konstig funktion i hjärnan som gör att när jag inte jobbar vill jag bara ha kärlek och lugn och ro, och när jag jobbar vill jag bara ha en massa grejor? Har neurologerna ens forskat på det fenomenet? Finns det någon hjälp att få?

För jag behöver hjälp. Under de sex veckor jag jobbat har jag nog spenderat allt jag tjänat, två gånger om, minst. Suget efter belöning är så stort. Jag vill bara ha och ha och ha.

Och det jag verkligen vill ha, det jag egentligen vill ha, får jag inte. Gång på gång på gång får jag inte det. Idag får jag inte det, igen.

Men om jag köper tillräckligt många DVD-boxar så kanske det känns bättre.

Eller?