Taggarna ute

Jag klättrar på väggarna, får ingen som helst ro. Hemsökt är vad jag är, precis hela tiden. Och det är ingenting jag kan göra åt det, ingenstans jag kan ta vägen.

Försvarssystemen aktiveras av att jag känner mig rädd hela tiden och taggarna fälls ut. Det är så svårt att röra sig genom livet med taggar åt alla håll. Kläder passar inte, tapeterna rivs sönder, stoppningen i soffan yr när jag reser mig.

Människor som kommer för nära blir sårade.

Ett hem önskar jag mig, någonstans där jag kan få ro. Bara vila en stund, bara få slappna av.

För mycket begärt?

Jepp.

Det är så svårt med andra människor, jag erkänner det, jag är inte bra på sådant. Ensam på ett berg eller i en djup skog ska jag bo. Någonstans dit ingen någonsin kommer. Bara jag och alla mina rädslor. Det är väl sällskap nog, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.

Allting går för fort, allting går bara fel och mitt liv rinner mellan fingrarna på mig medan jag försöker få fotfäste.

Jag kommer aldrig hinna med allt jag måste göra.

Reda ut alltihop.

Hitta ett hem.

Skriva alla böcker.

Skaffa mig ett liv.

Bli trygg.

Få ro.

Det kommer att ta slut långt innan.

Det är så sorgligt.

Det hade kunnat bli så bra.