Tecken eller nöt?

Regnig höstdag i Malmö. Jag har nog precis missat bussen på Gustav Adolfs Torg eftersom busskuren är alldeles tom. Regnet och rusket och mina trötta fötter driver mig in i kuren där jag hittar en torr fläck på en av de två bänkarna och sätter mig ner. När bussen kommer har det samlats fullt med folk som alla rusar fram för att tränga sig på bussen först, med resultatet att de flesta blir stående ute i regnet. Jag blir sittande tills alla utom ett par gått på, reser mig sedan upp, går bort mot bussen med busskortet i handen.
En man med en liten flicka i sällskap vänder sig mot mig och säger:
"Du som var här först, nu blev du sist på." och drar sig tillbaka för att låta mig gå före.
Jag backar och återgäldar gesten, säger:
"Det gör inget. Alla får plats."
Han ser intensivt på mig.
"Du ska inte se så bekymrad ut. Varför är du så bekymrad? Är du...?"
Han tittar menande på min mage. Jag skakar snabt på huvudet. Åh, nej. Det är jag inte. Han fortsätter:
"Du ska inte vara så bekymrad. Livet är inte så svårt."
Nötter, tänker jag och försöker skoja bort det med att säga i lättsam ton (men med en viss underton av allvar):
"Nåja. Lite svårt är det."
Jag kliver på bussen, stoppar mitt kort i kortläsaren. Hans lilla flicka har hoppat upp på sätet längst fram i bussen och han ställer sig bredvid. Jag ser att det är ledigt längst bak och börjar gå dit. Han står i vägen.
"Nej. Det är inte svårt. Jag ska säga dig en sak. Det är andra människor som gör det svårt. Du får inte låta dem göra det. Du har också rätt att leva, att finnas till här. Det är ditt liv."
"Ok", säger jag, gör mig tvådimensionell och tränger mig förbi, går och sätter mig längst bak. Efter ett par minuter kommer han efter mig. Jag stirrar intensivt ut genom bussens skitiga fönster. Platsen snett framför mig är ledig och han sätter sig där. Jag biter ihop tänderna men han vänder sig inte mot mig. Istället börjar han tala med mannen på platsen bredvid honom. Jag andas ut. Han tar emot ett telefonsamtal. Pratar vidare med sin granne, om bränder den här gången, ämnet för telefonsamtalet.
När jag ska gå av känner jag hans hand på min arm.
"Du? Tänk på vad jag sa!"
"Ok..."
Och jag flyr ut i regnet.

Galning på buss eller tecken från ovan som jag bett om?

Tecken borde vara tydligt märkta med en skylt där det står "Tecken", kanske blinkande uppe i högra hörnet eller på en rullande remsa längst ner i synfältet. Så att man vet om man ska ta galningen på bussen på allvar eller inte.

Det verkar som om min arbetsprövning blir förlängd med fyra veckor till. I så fall behöver jag inte bestämma mig för någonting förrän om en månad. Då hinner jag få svar från förlaget om min novellsamling. Det svaret säger i och för sig ingenting om hur det kommer gå för min roman, men det kan ge en fingervisning om hur kommersiellt gångbart mitt skrivande är, och om det är tillräckligt bra, tillräckligt professionellt för att överhuvudtaget kunna bli utgivet.

Så mitt uppgivande är preliminärt. Jag har gett upp, men med reservation för eventuella tecken eller nötter som kan komma att få mig att ändra mig.