Upp och ner, ner och upp

Mitt humör studsar som en flipperkula mellan hoppfullhet och uppgivenhet och jag är så trött på att befinna mig här i beslutslimbo. Jag vill att allt ska vara klart, att allt ska vara bestämt och spikat och att inte hela min (och delvis andras) framtid ska ligga i mina händer hela tiden.

Våldsamma mardrömmar lämnar mig matt vid uppvaknandet och gör mig konstigt irriterad nu på morgonen. Helgen var alldeles för kort. I och för sig har jag den här helgen för första gången fått lite gjort, inte bara vilat, och det känns ju skönt, men när jag insåg att det var söndag eftermiddag i går ville jag bara gråta. Det hade så gärna fått vara lördag.

Den tredje veckan ligger redan i den dimmiga forntiden och nu börjar den fjärde. Förhoppningsvis kommer dagarna att gå fort och kvällarna bli långa och lugna. Och när nästa helg kommer har jag kanske inte annat att se fram emot än bara ännu en arbetsvecka. Det kommer att visa sig, i dag eller i morgon.

Jag är så trött på att befinna mig här.

Om det här är det liv jag får vet jag inte hur länge jag orkar.