Nöten hade fel

Tvärt emot vad mannen på bussen sa förra lördagen så är livet svårt. Inte alltid, inte omöjligt, men definitivt svårt. Jag tycker att jag ägnar mitt liv mycket uppmärksamhet, att jag planerar, förbereder mig, försöker vara medveten, analyserar m m. För det går banne mig inte av sig själv. Men trots allt mitt arbete med att försöka styra den här skutan så har jag ändå inte mycket till kontroll över var jag hamnar.

Fördelen med att gräla med maken är att det är lättare att komma iväg till jobbet om morgnarna. Det är rentav skönt att komma bort härifrån, få något annat för händerna, bli lite distraherad några timmar.

Nu är jobbet på riktigt och stressmätaren i går var farligt nära rött flera gånger när jag insåg det. Jag kan inte tro att jag är värd riktiga pengar för det arbete jag utför. Men jag fixade upp ett par situationer helt utan att behöva be om hjälp igår och när jag fyllde i tidsrapporten med en darrig 8, som i åtta timmar jag hade jobbat, som jag ska få betalt för, som i en helt arbetsdag, min första avlönade arbetsdag detta årtusendet kändes det ju ganska så skönt. Eftersom jag kan stämpla de dagar de inte har arbete åt mig så var redan den första timmen jag jobbade ett rejält plus i kassan till julfirandet och jag ser julklappar i vår framtid, jag gör faktiskt det.

Dessutom ser jag genom fingrarna (för jag håller händerna för ögonen och vågar inte riktigt titta i almanackan) att detta är den sjätte veckan och att det snart kommer att komma ett svar ifrån Norstedts. Vilken tur att jag inte har gått hemma dessa veckor och väntat på det brevet! I så fall hade jag nog spytt varje dag när posten dunsat ner på hallmattan.

Jag ser, förutom julklapparna, ett par refuseringsbrev i min nära förestående framtid. Jag hoppas att de är varliga med sina formuleringar så att jag inte går ännu mer sönder.

Nöten hade fel; livet ÄR svårt. Jag gör så gott jag kan och hoppas att det ska räcka.

Vad mer kan man göra?