Acceptance

Så landade man till sist i det då. Det här sista stadiet, där man inte längre kämpar mot förändringen utan accepterar den, kanske till och med välkomnar den med öppna armar. Nej, det var kanske att ta i. Armarna är nog inte särskilt öppna.

Kanske handlar det mer om att ge upp.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag orkar inte mer, orkar inte drömma om sånt som aldrig kommer bli bara för att gång på gång bli besviken.

Nu blir jag kuverterare i stället. De vill i alla fall ha mig.

Om förlagsvärlden eller universum i övrigt vill mig något är jag på jobbet. Jag kan nås via e-post eller tecken från ovan dygnet runt.

Jag hade stora förhoppningar inför 2006. De kom på skam, kan man säga. Då sköt jag fram mina drömmar till att gälla 2007 istället. 2007 blir året då alla mina drömmar går i uppfyllelse.

Men jag orkar inte tänka så längre. Mina drömmar är omogna, oansvarliga och orealistiska och jag är också allt det så länge jag håller fast vid dem.

Kanske är 2006 året när jag blir vuxen.

Och 2007 året när jag för första gången kan försörja mig själv.

Om dessa två förhoppningar blir uppfyllda borde jag vara enormt tacksam. Båda två är stora, livsförändrande, kliv för människan. Och jag har inte rätt att begära något som helst av universum.

Inget är mitt att begära.

Inte ens drömmarna.

Om de erbjuder mig ett jobb så tackar jag ja.