Stort möte i går med alla PTB's, mina tre chefer, min Af-handläggare och min SIUS-konsulent. Jag fick inte vara med, förrän på slutet när jag kallades in, fick höra vad de bestämt, nicka instämmande och skriva under ett papper. Så var min framtid bestämd.
Jag orkar inte bry mig mer, försöker bara slappna av och följa med strömmarna nedför detta vattenfall som är mitt liv. Jag klarar ju det här om jag bara slutar kämpa emot.
Små tröstpris med choklad och favoritförfattare, extra kramar från maken, vetskapen om att det blir pengar till jul om inte världen går under på något oförutsett vis.
Jag kan göra det här.
Om jag bara slutar kämpa emot.
Ja, det finns ju alltid en hake.
Men the PTB's verkar nöjda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar