Knegare

En knegare är vad jag är. Det är det enda jag är. Jag jobbar och sover. Inget mer.

Och så föraktar jag mig själv lite för att det är det enda jag är, det enda jag gör. Kan det vara något slags liv? Ingen tid för skapande. Ingen tid för reflektioner, för personlig utveckling. För utveckling av relationer och av världen i stort.

Och så skäms jag. För vad säger det om min syn på alla människor vars liv ser ut så här, år efter år. Vars liv består endast av arbete, alltid. För jag vet ju att det finns människor som alltid måste jobba, bara för att hålla näsan över vattenytan. Som inte har någon som hjälper dem. Som tar ansvar för sina egna liv.

Skulle jag vara bättre än dem kanske? Knappast!

Förtjänar jag bättre? Absolut inte!

Vem tror jag att jag är, egentligen?

Jag har faktiskt ingen som helst aning.

Men jag kan ju inte vara det här. Det här kan inte vara det liv jag är menad att leva. Om det vore så skulle jag väl inte ha alla dessa tankar i mitt huvud? Då skulle jag väl inte hela tiden vilja vara någon annanstans?

Idag har förlaget haft mitt manus i sex veckor och två dagar.

Jag påstår inte att det betyder något som helst. Jag bara konstaterar det.

Hur lång tid tar det egentligen att skriva "Nej tack." på ett papper? Stoppa pappret i ett kuvert, lägga det i Ut-korgen?

Jag hade kunnat göra det i en handvändning. Och jag är ändå bara en simpel knegare.