Anpassning

Orken räcker inte till så mycket. Jag går dit. Jag går hem. Jag vilar. Jag sover. Jag går dit igen.

Burhönor har roligare än så här.

Men det verkar gå bra. Jag har inte gjort bort mig på något avgörande sätt, än så länge. Maskinerna går, kuverten travar upp sig. Vad mer kan man begära?

En sovmorgon kanske? En dag i sängen med ett par goda böcker och fjärrkontrollen nära till hands? En kylig men vindstilla höstdag att spankulera omkring på stan utan några tider att passa? En vecka någonstans i lugn och ro för att börja på den nya boken? Ork att klara av det jag nu har föresatt mig?

Ja, jag tror att av allt, just nu, får jag välja det sista.

I brist på entusiastiska telefonsamtal/mail från förlag får man lägga ribban där man har en chans att ta sig över den. Där man har en chans att skönja den bland molnen, i alla fall.

Det står en maskin och väntar på mig i en illaluktande lokal.

Jag heter Sandra och i dag är jag ingen författare.