Nu börjar det lacka så smått

En ny vecka igen och det snurrar lite i huvudet av att tiden går så fort. Jag ser något närma sig med racerfart vid horisonten och det är väl julen antar jag och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den i år.

Sonen är för stor för julens magi nu, det handlar bara om kapitalvaror för honom. Och för min egen del kommer det att bli antingen jobb hela dagarna, alla vardagar fram till jul eller gå hemma och ha ångest över att jag inte tjänar några pengar. Hur det än blir, blir det ingen tid att komma i stämning, julpynta, baka, koka kola, mysa över lite glögg.

Om jag får jobba hela tiden fram till jul kommer jag dessutom bara vilja slappa och vara ledig under de röda dagar som är, inte fira på något mer ambitiöst sätt. En gran, en bit skinka, ett glas julmust. Sen orkar jag nog inte mer.

Förra året sprang jag omkring och letade julklappar till hela tjocka släkten, bara för att en vecka innan jul få besked att de hade bestämt sig för att skippa klapparna nu när alla var så stora. I år skiter jag därför i julklappar utanför den omedelbara familjen och vad ska vi sätta på att det kommer att rassla in avier om stora brev och paket sista postdagen innan julafton och att alla har fått stora, fina paket med rim och lackförseglingar från fan och hans moster.

Julen är ju även ett utmärkt tillfälle att demonstrera hur dålig kontakt man har och hur osynkad man är med resten av sin så kallade familj.

Men som i drömmarna blir julen aldrig. Snö och bjällerklang och mys och kärlek och tindrande barnaögon lyser med sin frånvaro här i lägenheten i utkanten av stan. Det blir väl ingen snö här i Skåne, och inte så mycket mys och kärlek i den här styvfamiljen där julen bara brukar vidga klyftorna mellan Vi och Dem. "Baka du era pepparkakor så bakar vi våra. Vi tycker inte om sådana pepparkakor, vi tycker bara om de här." "Så här brukar vi alltid göra på julen, det är tradition i VÅR familj."

Gud förbjude att vi skulle kunna försonas och skapa traditioner för den här gruppen sammanboende mäniskor som ingen i sin vildaste fantasi skulle komma på att kalla familj.

Bah, humbug, blir det snart känner jag.

Det blir lättare att bara se det som en långhelg, hyra en hög med filmer och inte slå på Kalle Anka och Karl Bertil.

Så fort som tiden går borde det inte vara något problem att bara blunda och missa alltihop.

Jag får ändå aldrig vad jag önskar mig.