Vissa dagar

Vissa dagar har man bara inget att skriva om, inget som helst i huvudet. Man börjar på två, tre olika teman men går i stå efter bara ett par stycken. Sen deletar man allt och stirrar på den lilla vita Blogger-rutan i tro om att det ska dyka upp något intressant där.

Det gör det ju inte.

Vissa dagar är man bara trött, trots att man gick och la sig vid nio kvällen innan.

Vissa dagar är man även lite sur på universum, som lurar en att tro att allting kommer att ordna sig, som lockar med den perfekta julklappen till sonen, precis utanför räckhåll, så att man sträcker sig lite för långt och nu riskerar att falla. Falla långt och i slutet av fallet landa hårt.

Vissa dagar orkar man inte längre vara rädd för vad det ska stå i brevet från förlaget, man vill bara att det ska komma NU. Jag vet att det blir ett nej, men jag vill veta vad de tycker.

Vissa dagar inser man att alla dagar egentligen är så här, inget skiljer egentligen en dag från en annan. Allihop rusar de i någon slags ordning förbi mig, utan att lämna mer än några enstaka ömmande märken efter sig.

Ingenting är mitt. Allting bara rusar förbi mig.

Inget kan jag hålla fast vid.

Vissa dagar önskar man att man kunde stanna i sängen. Tankar som de här, före frukost, bådar inte gott för framtiden.