Dag 169, år 1 e.S.

Etthundrasextionionde inlägget och jag undrar vad den här bloggen fyller för funktion egentligen. Ingen läser den ju. Inte ens jag.

När jag har trehundrasextiofem inlägg ska jag läsa allihop. Det har jag lovat mig själv. Ett år i mitt liv behändigt förpackat. Året efter Skrivarlinjen. År 1 e.S.

Jag har aldrig lyckats skriva dagbok tidigare i livet. På sin höjd ett par, tre dagar i sträck, i samband med nyår, födelsedagar eller något annat som får mig att fundera över tidens gång och min egen eventuella utveckling. Men det är annorlunda med bloggandet, något med att allt är digitaliserat och tidsmarkerat. Även om ingen läser det här finns det ändå en press på att ha ett inlägg om dagen, prydligt daterade så det inte blir något fusk.

Om jag fortsätter kommer jag till sommaren att ha trehundrasextiofem inlägg, ett bevis för, eller i alla fall bekräftelse på, att jag HAR skrivit varje dag det här året. Även om jag inte har skrivit någonting.

Det här året kommer textmässigt annars att handla om det jag skrivit under de föregående två åren. Jag tror inte att jag kommer börja på Birgers bok innan jag vet hur det går med Ninas.

Det var inte alls så jag hade tänkt mig det, snarare tvärt om. Jag ville ha skrivit så mycket som möjligt om Birger innan jag fick alla refuseringsbrev som jag vet kommer att beröva mig lusten att skriva för evigt.

Men nu orkar jag inte. Inte när jag måste jobba. Kanske inte annars heller. Det är ett slit att gå in i en text, gå in i en annans liv och rota runt, som jag har gjort med Nina de här åren.

Lite måste jag ju få vara i mitt eget liv. Lite behöver jag ägna mig åt mitt eget liv, jag har försummat det alltför mycket under perioder.

Inte så att jag kommer skriva Sandras bok, näh, det blir det inget med.

Men när jag vant mig vid jobbandet och har fått lite kontroll över den ekonomiska aspekten av livet skulle jag vilja leva Sandras liv ett tag. Det hade varit kul som omväxling. Göra det jag vill göra, så som jag vill göra det. Tanken svindlar eller hur det nu är man säger.

Som Gary Larsons pingvin mitt ibland alla andra pingviner: Just gotta be me!

För en gångs skull.