Jag blir helt galen på det här livet som inte alls är vad jag vill att det ska vara, som inte är i närheten av vad jag vill att det ska vara. I mitt huvud gör jag en lista över allt som är fel. Sedan skriver jag ner den.
Jag vill flytta.
Jag vill kunna försörja mig själv.
Jag vill inte vara rädd.
Det är ju förvånansvärt lite, om man ser det så här i svart på vitt. Det ser ju nästan överkomligt ut, nästan rimligt. Inga galna, orealistiska, omöjliga önskningar här inte. Jag vill inte ha månen, inte ha halva kungariket, inte ha superhjälteförmågor.
Jag vill bara ha ett hem, ett lugnt och tryggt liv med min familj.
Det är så långt dit att jag bara vill skrika. Men jag kan inte.
Inte skrika och inte skriva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar