Armerad och robust

Det rasslar in böcker till Bok-SM och det lär ju inte gå att hinna läsa alla men jag behåller min plats i mitten och det är ju kul.

Jag borde skriva ett kapitel till på min barnbok, för det här nätverket jag anslöt mig till i slutet av kursen, men det känns bara som tvärstopp. Istället knattrar jag vidare på Birger-boken. Berit får ledigt idag.

Det är annorlunda att arbeta mot ett synopsis på det här viset. Trots att det bara är pausbild i hjärnan när jag sätter mig vid datorn i min lilla låda så kan jag kolla på listan som jag gjort över vad de olika kapitlen ska innehålla och bara välja ett och börja skriva.

Det är så här de gör, proffsen, tänker jag. Med reservation för innehållet i texten jag producerar då. För jag misstänker att det är ganska blä.

Det känns ganska blä.

Överhuvudtaget känns mycket ganska blä, just nu. Som om jag håller på att bli sjuk. Eller som om jag är på väg att gå (springa) rakt in i en ganska robust vägg.

Any day now, när beslutet från a-kassan kommer, kanske, eller när min nya handläggare på AF tröttnat på mig.

Då står den där och väntar på mig. Tegelväggen.