Maken och Lillen ramlade igår och slog sig tydligen riktigt ordentligt. Framför allt den lilla, lilla bäbisfoten som inte håller att gå på. Hela kvällen och hela natten har jag därför haft en ledsen, snuttig liten vän i famnen och det har inte blivit mycket sömn för någon av oss.
När det blir morgon kan Lillen fortfarande inte stödja på foten så det blir att rusa till vårdcentralen där de precis denna vecka börjat med drop-in-mottagning. Där är vi hela förmiddagen innan vi får träffa en läkare i fem minuter och får en remiss till ortopeden.
Vi springer sedan från vårdcentralen på gnisslande fogar bort till Lillens första tandläkarbesök som mest handlar om hur det kommer vara mitt fel när han får hål i tänderna eftersom jag ammar.
Aldrig tillåts man glömma vilken hemsk människa man är!
Sedan hem och äta lunch innan vi åker och sätter oss och väntar igen, den här gången uppe på akuten. Det tar fem timmar till, med två turer till röntgen och ett otal antal plåtar av Lillens högra ben ända från höften ner till de små, små tårna, innan de kan säga att de inte kan hitta vad felet är och vi kan åka hem.
Inte ens köpepizza gör en riktigt glad i det läget, men han slipper i alla fall att bli gipsad i sex veckor. Det hade mitt hjärta nog inte riktigt hållit för.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar